Runsätra äng, från början Rundsätra, tillhör idag stadsdelen Larsboda i sydöstra delen av Stockholms kommun. Men historiskt sett, och än idag, har vårt område framförallt präglats av de intilliggande platserna Sköndal, Trångsund (främst den del av Trångsund som heter Stortorp) samt Farsta och Farsta strand (förr i tiden benämnt som Södertörns villastad). Hela detta område söder om innerstaden, mellan Drevviken och Mälaren, kallades fram till början av 1900-talet för Brännkyrka socken.
Redan på 1600-talet omnämns områdena närmast Runsätra äng, en tid då regionen runt södra Stockholm definierades av de många gods och sätesgårdar som låg här. Några mer sentida gårdsägare kring Runsätra äng har blivit förevigade genom olika vägnamn i området, till exempel Printz väg och Norströms väg. Våra egna vägnamn, Runsätravägen, Vålmvägen och Vallpojksvägen, har tydlig koppling till just ängen och betesmarken vilket vårt område har varit under flera hundra år innan de första husen började byggas på 1920-talet.
Runsätra äng avgränsas i väster och i norr med ett vattendrag och en sjö. Forsån rinner mellan Magelungen och Drevviken. Ån har under åren haft ett rikt djurliv med bävrar, strömstarar, näktergal, hägrar, änder, storskrak, sothönor m.fl fåglar som gör promenadstigen attraktiv utefter ån. I norr ligger Drevviken som ger Runsätra äng sin särprägel med allt vad sjön bidrar med. Drevviken är den största insjön i Tyresåns sjösystem och Stockholms läns näst största insjö. Det största uppmätta djupet är 15,4 meter. Namnet Drevviken kommer från en hamn i sjön som utskeppade stora mängder ved till Stockholm men sjöns ursprungsnamn är sannolikt Vendeln eller Vendelsjö. Förr i tiden hade sjön havsförbindelse men idag är det endast kanoter och dylikt som kan ta en till och från havet via Tyresös sjö- och åsystem.
Ytterligare kuriosa är att det under andra hälften av 1800-talet och fram till 1938 gick båttrafik på sjön för både passagerare och gods. Sjön har använts för transporter i flera hundra år. Segelsluparna John och Emmeton gick från början med gods till olika hörn av sjön men de tog även passagerare. Det finns rester kvar av fraktbåtsbryggan vid Sköndal än idag. Under andra hälften av 1800- talet byggdes de om till ångslupar och började sedan att gå i mer reguljär gods- och passagerartrafik. Områdena kring sjön bebyggdes mer och mer och behovet av kommunikation till och från Stockholm ökade. Busstrafik fanns inte vid sekelskiftets mitt, men däremot järnväg sedan 1901. Tomtbolaget Mellersta Sveriges Egnahems AB köpte 1909 en motorbåt som sattes in mellan Dalen och Norrby och Drevvikens station. Flottan inventerades med ytterligare båtar fram till att rörelsen upphörde 1938.
Området kring sjöarna Drevviken och Magelungen var mer eller mindre att betrakta som landsbygd fram till 1950-talet. Och på 1800-talet var det rena rama vildmarken, om man får tro Anders Fogelström som i sin bok Söder om tullen skriver:
”För inte så länge sedan var man i vildmarken om man kommit en halvmil utanför Skanstull, åtminstone tyckte fru Ebba Hilldebrantsson så, som bodde på Orhems gård. I sin rapport till staden kallar hon sig för frun i skogen. Hon skriver: ’mina ljus är troligen de enda som brinner på åtminstone en halv mils omkrets här i trakten. Julen 1839 kan hon finna gården fylld av räv- har- och vargspår’.”
Trots att Larsbodaområdet har en lång historia (det har varit bebott sedan järnåldern) har de flesta historiska lämningarna skövlats i takt med att staden brett ut sig. Den enda byggnad som finns kvar från tiden före 1800-talet är idag torpet Larsboda från 1788, strax norr om Edsvallabacken, vilket under lång tid användes som krog men idag är uthyrt till en privat förening. I övrigt är det bara alla vackra ekar som kan vittna om den äldre historien.
Under lång tid tillhörde Runsätra äng gården Sköndal som ägde stora markområden runt norra Drevviken. På 1500-talet låg här gården Sjunda eller Siuende, alltså Sjöända vilket syftar på Drevvikens norra ände. Under drottning Kristina ändrades namnet till Sköndal och gården var ett av hennes jaktslott. Gården blev säteri år 1642.
Nuvarande huvudbyggnad uppfördes år 1686 på initiativ av assessorn Claes Henrik Grönhagen. 1830 ändrades namnet till det vi idag använder: Stora Sköndal.
Huvudbyggnaden, som i mer vardagligt tal kallas för Kristinahuset (även om drottningen som sagt aldrig bodde i just denna byggnad) från 1686 står ännu kvar och är ett fint utflyktsmål med café, restaurang, härliga bryggor och grillplatser.
Även om Runsätra äng idag formellt tillhör Larsboda är det närliggande Stortorp som historiskt sett haft störst påverkan på vår förening och villaområde. Namnet kommer ursprungligen från ett torp som under 1600- och 1700-talen lydde omväxlande under Länna gård, Vendelsö gård och Lissma gård. År 1690 förvärvades egendomen av biskop Carolus Carlsson och i början av 1700-talet var generalmajor Schering Rosenhane ägare. År 1738 ägdes Stortorp av riksrådet Axel Arnell och efter honom av dennes arvingar.
1811 köptes Stortorp av friherre Johan Albert Kantzow (1788-1825) som tillhörde den så kallade Skeppsbroadeln. Han var framgångsrik på export till Asien och ägde bland annat skeppet Albion, det första svenska skepp som angjorde Japan med last till och från. Genom sin förmögenhet gjorde han stora egendomsköp och utvidgade Stortorp ytterligare genom förvärv av Forsbro, Forsängen, Fållan, Haga och Rundsätra som idag är Runsätra äng. På Stortorp uppförde han ett nytt ”corps-de-logi” med parkanläggning invid sjön Drevviken, vilket blev så vackert att det gav en lexikograf anledning till denna beskrivning:
”…gynnad af en herdig natur lyckades friherre Kantzow att af Stortorp bilda en av de naturskönaste egendomar i länet”
Stortorp användes som familjens lantställe då det låg så nära Stockholm. Kantzow gick dock i konkurs 1848 och sålde Stortorp, Fållan, Forsängen, Haga, Runsätra och Forsbro till doktor Lundberg. Doktor Lundbergs änka sålde vidare gården 1857 till hovkamrer Forsselius som i sin tur sålde Stortorp 1860 till F.A.B. von Schéele. Slutligen hamnade gården hos godsägaren Knut M. Printz. Patron Printz beskrevs som ”en husbonde av guds nåde, vördad och älskad av sitt folk, som alltid kunde påräkna hans hjälp och uppmuntra i livets alla skiften”. Den raka allén som ledde upp till gården bär idag hans namn, Printz väg. Egendomen omfattade drygt 133 hektar mark och sträckte sig från Drevviken i norr till sjön Magelungen i söder.
Till godset hörde även en arrendator- och arbetarbostad som låg vid dagens Norra Bondevägen, mitt för Violvägen. Ekonomibyggnaderna låg längs Norra Bondevägen och norra grindstugan anlades år 1850 på Forsens ägor intill torpet Larsboda (i dagens Trångsund). Den södra grindstugan omnämns 1861 som torp under Stortorp inom Länna rote och blev senare bostad för Stortorps anställda. Stugan låg vid dagens Printz vägs, där allén börjar, i höjd med Norra Bondevägen.
Efter Knut M. Printz ägdes fastigheten av den förmögne häradshövding Gustaf Norström, som dessutom var ägare av Trångsunds herrgård mellan 1903 och 1910. Han satt även i styrelsen för AB Södertörns villastad. I mars 1911 avstyckades ett 29,6 hektar stort område invid Drevviken med huvudbyggnaden och parken från övriga fastigheten och såldes av Södertörns villastad för 40 000 kronor till Stiftelsen Stockholms konvalescenthem. Konvalescenthemmet hade sedan en längre tid sökt efter egna lokaler ”på landet men inte för långt från huvudstaden” och fastnade för det ”synnerligen vackra läget” vid Drevviken. Den gamla mangårdsbyggnaden genomgick en fullständig ombyggnad efter ritningar av arkitekt David Lundegårdh. Bland annat fick det nya huset tre våningar i mittpartiet och fyra i flyglarna. Man drog in gas, vatten och centralvärme. I huset inrättades konvalescentrum för mellan 50 och 60 patienter, arbets- och samlingssalar samt en för tiden modern badinrättning. Allt var ”enkelt men prydligt” inrett.
Övriga marken behölls av Gustaf Norström och ärvdes av dennes son advokat Carl Norström i början av 1920-talet. Mellan 1924 och 1928 styckades maken upp i tomter för villabebyggelse, vilket innebar att de första fastigheterna i vår förening började byggas och därmed även vårt områdes mer moderna historia.
Konvalescenthemmet revs 1978-1980 då byggnaden inte längre ansågs ändamålsenlig samt allmänt nedgången. Att dåtidens politiker inte hade så mycket till övers för bevarandet av historia bidrog säkert också. Det idag synliga äldreboendet började byggas efter en hel del skövling av vacker natur. En vacker ekbacke med flerhundraåriga träd sprängdes bort liksom den vackra äng där midsommarfirandet skett sedan Runsätra ängs bildande. Byggnaderna och verksamheten övertogs 2001 av Huddinge kommun.
År 1913 inkorporerades Brännkyrka kommun med Stockholms stad. Landområdet var tänkt som en framtida utökning av Stockholm.
Fram till andra världskriget var bygden fortfarande ett lantligt område med jordbruk, några torp som hörde till de alla herrgårdar som låg kring Drevviken samt stora berg- och skogsområden. Staden hade dock börjat breda ut sig söderut genom den omfattande egnahemsbebyggelsen i Enskede, Tallkrogen, Sköndal m.m. samt de tidiga funkiscentrumen i Hökarängen och Gubbängen. Till slut kom staden även till vårt område i samband med planeringen av den nya ABC-staden Farsta 1947. Stadsdelen fick sitt namn och sina gränser dragna 1955. När generalplanen för området gick ut på remiss samma år var det många instanser, bland annat stadsarkitekten och Skönhetsrådet, som beklagade att stora natur- och skönhetsvärden skulle försvinna. Synpunkterna vann dock inget gehör. Bland annat upphörde projektet med Södertörns villastad helt och hållet och många av de fina grosshandlarvillorna i dagens Farsta Strand revs för förmån för tunnelbana och flerbostadshus.
Utbyggnaden av Farstaområdet påbörjades 1956 med ett höghusområde kring Filipstadsbacken, som ritades av Archibald Frid. Utvecklingen av Farsta medförde även nybyggnationen av Nynäsvägen, utvecklingen av både pendeltåg och tunnelbana men framförallt Sveriges då största stadsdelscentrum. Centrumet uppfördes under tre år (1959-1961), till en kostnad av 60 miljoner kronor. Invigningen var spektakulär och hade samlat fler än 100 000 människor samt 1 200 särskilt inbjudna, med prinsessorna Sibylla och Margaretha i spetsen. I centrum fanns alla tänkbara former av service, bio och stora varuhus, t.ex. Nordiska Kompaniet och Tempo.
Flera byggnader i Farsta har fått arkitekturpris, t.ex. Televerkets gamla kontor som idag är föremål för utvecklingen av en helt ny stadsdel: Telestaden.
